19 desember: Et juledikt

Det finnes mange fine dikt om juletider, men jeg vil presentere et som er skrevet av en svensk dikter.

Dette diktet er skrevet av Victor Rydberg, og ble første gang presentert i 1881 i bladet Ny Illustrerad Tidning:

Midvinternattens köld är hård,           Står där så grå vid ladgårdsdörr,
stjärnorna gnistra och glimma.           grå mot den vita driva,
Alla sova i enslig gård                       tittar, som många vintrar förr,
djupt under midnattstimma.              upp emot månens skiva,
Månen vandrar sin tysta ban,             tittar mot skogen, där gran och fur
snön lyser vit på fur och gran,            drar kring gården sin dunkla mur,
snön lyser vit på taken.                     grubblar, fast ej det lär båta,
Endast tomten är vaken.                   över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,     Går till visthus och redskapshus,
skakar huvud och hätta —                 känner på alla låsen —
»nej, den gåtan är alltför svår,            korna drömma vid månens ljus
nej, jag gissar ej detta» —                 sommardrömmar i båsen;
slår, som han plägar, inom kort          glömsk av sele och pisk och töm
slika spörjande tankar bort,                Pålle i stallet har ock en dröm:
går att ordna och pyssla,                    krubban han lutar över
går att sköta sin syssla.                     fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får,      Tomten smyger sig sist att se
ser, hur de sova där inne;                  husbondfolket det kära,
går till hönsen, där tuppen står           länge och väl han märkt, att de
stolt på sin högsta pinne;                  hålla hans flit i ära;
Karo i hundbots halm mår gott,          barnens kammar han sen på tå
vaknar och viftar svansen smått,        nalkas att se de söta små,
Karo sin tomte känner,                      ingen må det förtycka:
de äro gode vänner.                         det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,       Tomten vandrar till ladans loft:
ren genom många leder                    där har han bo och fäste
slumra som barn; men varifrån          högt på skullen i höets doft,
kommo de väl hit neder?                  nära vid svalans näste;
Släkte följde på släkte snart,             nu är väl svalans boning tom,
blomstrade, åldrades, gick —            men till våren med blad och blom
men vart?                                        kommer hon nog tillbaka,
Gåtan, som icke låter                        följd av sin näpna maka.  
gissa sig, kom så åter!

Då har hon alltid att kvittra om          Tyst är skogen och nejden all,
månget ett färdeminne,                    livet där ute är fruset,
intet likväl om gåtan, som                blott från fjärran av forsens fall
rör sig i tomtens sinne.                     höres helt sakta bruset.
Genom en springa i ladans vägg        Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
lyser månen på gubbens skägg,        tycker sig höra tidens ström,
strimman på skägget blänker,           undrar, varthän den skall fara     
tomten grubblar och tänker.              undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.